Väderprognoserna för helgen på SMHI varierade från sol, till regn, till sol och slutligen landade dom på molnigt. Så efter destinationsbyten fram och tillbaka för att undvika regnet bestämde vi oss slutligen på lördagsmorgonen för att åka till Fjärdhundra utanför Enköping. Den klippan får den sol som finns och blåser det inte för mycket blir det väldigt behagligt så här på våren. På sommaren påminner det mest om en olidlig bastu och bör undvikas.
Helgen innan hade vi också hunnit med ett besök till Fjärdhundra och då gjorde jag snabb affär av två leder jag misslyckades med förra året, Spider Dance (6c) och Bulletproof (6c). Jag passade även på att prova på Caramba Club (6c+) men jag hade ingen ork kvar på slutet av eftermiddagen.
Så målet med lördagens utflykt var att sätta Caramba Club. Efter lite uppvärmning så gav jag mig på leden igen, den här gången kändes hälkrok till gaston och vidare till jug-movet inte så farligt och jag hängde med lätthet upp en express och klippte tredje bulten. Jag sätter högerfingrarna på det lilla greppet och känner direkt hur fötterna försvinner när jag slappnar av och tappar trycket på tårna. “Helvete!” tänker jag när jag hänger i fingertopparna och försöker få tillbaka fötterna på klippan.
Jag kommer upp till nästa bult men för mycket energi försvann på den blundern och jag får hänga en stund i repet och begrunda mitt öde. Slutet av leden tycker jag är relativt enkel men Camilla har otroligt svårt för den delen, kanske är det att jag är längre som återigen gör det enklare för mig, men jag tar mig i alla fall enkelt upp till toppen och sätter upp repet så att Camilla kan klättra efter.
Efter att Camilla har klättrat så drar vi ner repet och det är dags för mig att försöka igen. Vid tredje bulten efter hälkroken så koncentrerar jag mig på att inte tappa trycket på tårna och flyttar runt fötterna kontrollerat och går enkelt vidare. När jag klippt repet i nästa bult så börjar jag känna att jag kommer fixa det här, men istället för att slappna av så spänner jag mig ännu mer. Nu när det är så nära vill jag verkligen inte göra fel och ramla, och istället för att lätt trippa upp den sista biten så klättrar jag stelt och med darrande ben de sista metrarna upp till ankaret. Men jag klarar det! Nytt personbästa!
Belöning med kaffe och mackor i solen, sen kunde jag inte låta bli att börja jobba på nästa 6c+ led. En otroligt vass start där jag inte har en aning om hur jag ska kunna släppa en hand för att klippa följs av ett lättare parti upp till när man ska klippa ankaret som känns omöjligt hårt från det sylvassa lilla greppet man har för högerhanden. Tror jag behöver höja smärttröskeln några steg innan nästa försök.
Sen ledde jag en 6b som jag inte gjort utan häng innan och fixade upp repet på Spider Dance så dom andra kunde köra den på topprep. Efter det var mina fingrar rejält möra.
Söndagens äventyr skulle antingen utspela sig på Hultberget i Eskilstuna, där jag inte har varit förr, eller någonstans i Stockholm. Eftersom vi inte kom iväg så tidigt så valde vi Gåseborg som ligger på rätt sida av Stockholm från Uppsala-hållet. Törnrosa fick som ofta agera uppvärmning, fast frågan är hur uppvärmd man egentligen blir av 8 meters 5b klättring…
Jag provade därefter leden till vänster, Prinsen 6b+, men den bet ifrån rejält. Jag tog mig upp, men det var med mycket häng och svärande över de små krimpiga greppen. Definitivt en led som inte passade mig. Desto större anledning att klättra den igen dock. Jag tröstade mig med kaffe och kakor i solen på toppen och njöt av det underbara vädret och den strålande utsikten.
Väl nere i ravinen med mätt mage så var det fullt av folk. I brist på annat ledigt så tänkte jag att jag lika gärna kunde fortsätta försöka på Spitfire 7a. Förra gången vi var i Gåseborg provade jag på leden för första gången och ledde alla delar var för sig men jag lyckades inte knyta ihop säcken.
Men ett personligt rekord fick räcka den här helgen. Jag skyller på skorna men jag fick inte det tryck på tårna jag behövde i crux-sekvensen. Den här gången hade jag 5.10-skorna med mig och förra gången hade jag LaSportiva Solution-skorna. Så nu vet jag i alla fall vilka skor jag ska ha med mig till Gåseborg nästa gång!
Jag är inte van med att skorna ska ha betydelse men så är det kanske när man klättrar precis på sin gräns. Eller så är det bara jag som är dålig!
Resten av bilderna kan ses här.
Recent Comments