Tomas Andersson Wij – Tomas Andersson Wij

Jag är faktiskt inte säker på om jag tycker det här albumet är något vidare. Det känns som han har utvecklats och gått i en riktning mot något som inte direkt faller mig i smaken. Det är moloket och dystert men inte personligt så att det engagerar.

Dock finns det en ljusglimt på skivan i Värmlands Indianer. Jag hörde den låten första gången för runt ett år sedan när Tomas spelade på Katalin i Uppsala. Det var bara han och en samling av gitarrer på scenen när han spelade Värmlands Indianer. Jag satt vid ett bord och fick gåshud – så bra var det.

Versionen på skivan är mer arrangerad men så gott som lika bra. Varje gång jag försöker lyssna igenom hela skivan så blir det att jag hoppar till Värmlands Indianer och stannar där. Det är där jag känner igen den Tomas Andersson Wij jag lärde känna på Stjärnorna I Oss.

Den Tomas jag tycker om.

Den Tomas jag saknar.